Vi kommer alltid att leva, vi kommer aldrig att dö.
Igår var jag och min kära vän Greta och såg vår finaste Frida när hon, för sista gången stod på scen med sin klass på Kulturama. De gjorde en fantastisk föreställning och det liksom högg lite i hjärtat när hon sjöng för att hon är en av mina närmaste och så ofantligt talangfull. Frida är världens mest genuina person. Godhjärtat som få och har så himla mycket ett erbjuda. Hon har lite av alla goda egenskaper och är bland de lojalare jag någonsin träffat och antagligen kommer att träffa. Hon får mig ofta att kvida av skratt samtidigt som våra samtal kan vara om så nära ämnen att det nästan är skrämmande. Efter den fina showen promenerade jag och Greta genom stan och pratade om viktiga saker. Vi har gått i samma klass i tre år och det är först nu vi ställer oss frågan " Varför i hela friden har vi inte hängt tidigare?". Så himla fint med nya vänskaper och starkare band. Så himla fint att se en bästavän stå på scenen och sjunga "vi kommer alltid att leva, vi kommer aldrig att dö", SÅ HIMLA FINT ATT LEVA NÄR DET NÄSTAN ÄR SOMMAR.
Jag faller, faller.
Sitter ännu en gång och läser inlägg om lyckliga förhållanden eller kvällar där just kramen med honom varade extra länge. Man blir ju knäpp av att vara sexton och okär. Jag är småkär i mycket och många. Men inte kär kär. Det får vänta ytterligare en tid antar jag.
Jag ser hur det glittrar jag ser det i dig.
Jag älskar dig hejdlöst mycket min käraste Sofie. Kram på dig och kram på oss. Kram på er och kram på livet.
Ta min hand och kom så går vi vidare.
Äter frukost ute på balkongen och lyssnar på soundtracket till min bästa film Hair. Idag känns livet fint och värt, gårdagen var så himla behövlig på så många olika plan. Nu ska jag fortsätta skriva på mitt sommarprat som ska vara klart i slutet på veckan. Måste orka sista skol-rushen nu för en är det lov. Sen är det sommar.
Hjärtat slår, det slår skiten ur mig.
Idag har jag köpt en eventuell balklänning med mamma, samt tillbringat tid med en sprudlande, klok, kunnig, vänlig och färgstark själ. Vi satt på en uteservering bland kullerstenen i Gamla stan, åh vad jag tycker om dig Maja.
Nu sitter jag och dricker te och äter rågbröd med kaviar som var på extra pris. Oerhört värt. Överlag är jag glad, underlag är jag förbannad och trött. Men jag låter överlaget stråla utåt och underlaget bilda bokstäver i ett utkast som aldrigaldrigaldrig ska publiceras.
Jag önskar er allt gott och vill krama er.
Jag vill ha allting.
Ligger nu nedbäddad i sängen efter en lång och fin dag. Igår var jag på konsert och både skrattade, kippade efter andan, kramades, dansade, hade rus i hela kroppen och värk i fötterna. Jag gillar inte maskinen men det var överlag en helt okej fin kväll. Kära vännen sov här och i morse åt vi fluffiga pannkakor och drack kaffe. Idag har jag annars bara varit med två av de närmaste, ätit god mat på min balkong och ful-skrattat.
Något säger mig hela tiden att jag vill ha mer. Att jag älskar allt jag har men att jag vill ha mer, vill uppnå mer. Jag tror det är bra, jag tror att det visar på en livslust. Dock tror jag att mitt behov av kontroll sätter en del käppar i hjulet. Käppar som de att jag har svårt att släppa på gränser. Att jag alltid tänker på konsekvenser och att jag oftast tänker på vad jag vill i andra hand. Det gör att en del osynliga sparkar träffar min mage och psykiska knytnävslag min käke. Jag vill egentligen bara vara. Inte tänka så mycket, utan låta mina tankar flöda ut i något jag gör. Skapa något av mina envisa tankar, få ut dem i form av bokstäver eller på en målarduk. Få ut dem i rörelse eller på film. Sen vill jag tusen saker till, växa, dansa, resa, se, lära mig, bli kär, uppleva, höra, känna, falla, resa mig igen, kramas, skapa, leva. Jag vill ha allting.
Något säger mig hela tiden att jag vill ha mer. Att jag älskar allt jag har men att jag vill ha mer, vill uppnå mer. Jag tror det är bra, jag tror att det visar på en livslust. Dock tror jag att mitt behov av kontroll sätter en del käppar i hjulet. Käppar som de att jag har svårt att släppa på gränser. Att jag alltid tänker på konsekvenser och att jag oftast tänker på vad jag vill i andra hand. Det gör att en del osynliga sparkar träffar min mage och psykiska knytnävslag min käke. Jag vill egentligen bara vara. Inte tänka så mycket, utan låta mina tankar flöda ut i något jag gör. Skapa något av mina envisa tankar, få ut dem i form av bokstäver eller på en målarduk. Få ut dem i rörelse eller på film. Sen vill jag tusen saker till, växa, dansa, resa, se, lära mig, bli kär, uppleva, höra, känna, falla, resa mig igen, kramas, skapa, leva. Jag vill ha allting.
Morgonklippor dränkta i sol.
Jag har så mycket i huvudet just nu. Så mycket i magen, hjärtat,lungorna, benen. Mycket i hela mig. Det känns så himla fint att jag har Protus och att jag har, under ytterligare två nätter varit omgiven av människor som.. människor som faktiskt lever. För är det något som jag främst känner i stunden när jag kliver i land på Ekskärets brygga så är det levande. När vi andas, känner in. När vi dansar i solen för att det är häftigt att leva, och när vi sakta närmar oss, står tätt intill varandra med slutna ögon och gungar i takt till musiken som spelas över anläggningen.
Har man chansen att få vara en del av Protus, och inte tar den är man tokig. Hel-tokig tillochmed. För ledarna i år kommer att vara helt fantastiska, och de tolv dagar ute på ön kommer både erbjuda världens chilligaste chill och världens klokaste och mest lärorika diskussioner, mysiga solnedgångar på stranden med bastu och lägereld, filmvisning och mirakulöst god mat och övningar som kommer få både deltagarnas och ledarnas personligheter att växa tusen mil. Det handlar om möten med olika människor. Att acceptera allas våra olikheter, uppskatta att vi alla är unika. Det handlar om mötet med oss själva. Att försöka förstå vem vi är, varför vi är, hur vi är. Att nyfiket utforska allt de livet faktiskt erbjuder. Det är ju löjligt fint.
Jag tycker om er så det känns ända ut i mina fingrar och tår.
Bussresa.
- Titta Edgar, nu börjar det regna. Han håller om sin son och pekar ut genom fönstret.
- Jag vet, vad mysigt.
Jag tittar ner på Edgar 4 år som sitter bredvid mig på bussen och vill kramas.
Det är tungt vännen men det är lugnt vännen.
Igår var världens bästa dag. Nästan. Låg i gräset utanför skolan med Mathilda och lät solens strålar tina upp oss lite. Efter skolan träffade jag fina fina fina fina fina Frida, gick på långpromenad och blickade tillbaka på åren som gått och framåt på de kommande. Idag har jag sovmorgon och har suttit och pratat om lägenheter och pojkavaskar med mamma. Hon är allt bra hon, min mamma.
Hej Maja. Saknar dig Maja. Kram på dig Maja.
Jag kastar mina tankar överallt och ingenstans.
Lyssnar på denna och ska somna in efter en lång och fin dag. Känslor som jag stängt av sedan en lång tid kommer dock tillbaka och febrilt försöker jag stuva in dom någonstans långt inom mig. Egentligen är allt rätt bra, men jag är bara så oerhört trött. Trött på allt som det går att vara trött på. Skönt att fina Ebtesam våldgästade oss i vår vardag och lyfte av några gram från mina axlar.
Tycker om dig som läser.
I can't keep my feelings in the skies.
Jag är trött. Trött på att vänta på att livet ska börja ta form. Fast någonstans har jag slutat vänta i väntan. För händelser sker ju lite hela tiden. Nya vänskaper, bättre vänskap med de jag redan känner, kloka samtal som får huvudet kristallklart och fullt av tankesvammel på samma gång, få sitta på vår nya finaste plats där man ser himmelens färgförändring framåt kvällen och Gröna lunds lampor lysa som stjärnor fast i en uppochner-vänd värld.
Idag har jag mest cyklat runt med mamma och tittat på vår nya lägenhets kandidater. Det värsta var att på den finaste av de alla, var det ofantligt många hipster-par som verkade alldeles för sugna på den och med all säkerhet har fasligt mycket insatspengar. Men det löser sig. Jag har varit inne på världens bästa lägenhetssida och tittat på diverse hus i olika städer som kostar betydligt mindre än en 3:a i Stockholms innerstad. Vore inte helt fel att flytta. Eller jo, ibland. Tror det handlar om att man är så trygg här, någon gång i livet ska jag nog försöka vara spontan. Inte "idag går vi till ett annat fik än String-spontan" utan superspontan och flytta till världens underligaste plats bara
för att man känner för det, eller bara bryta mot alla mina, samt samhällets normer.
* Tummen upp till att jag vill vara spontan.
* Tummen ner till att jag inte är det... än.
Sätt dig själv på kartan.
Haft en bra dag idag. Varit på fint humör och haft glada känslor som virvlat runt inom mig. Som min fina vän Maja sa, är även jag dökär i Protus. Så himla head over heels.
My head is in the stars and my feet are in the sky.
Är nu hemma efter den finaste helgen på en väldigt väldigt lång tid. Vi, som kommer att vara Protus sommarlägers ledare tillbringade två nätter på Sveriges kanske finaste anläggning och med all säkerhet den allra mest magiska. Vi spontan-dansade till härlig musik som kändes i fötterna, skrattade tills vi kiknade och hade en hel del oerhört givande diskussioner. När vi satt där en i ring på golvet svämmade en trygghet över mig. En trygghet över att det finns så innerligt fina människor, att jag faktiskt klarade av hela resan som deltagare och har tagit mig ända hit, en känsla av hopp som några kloka människor sa. Ni som har mycket tankar om allting, vill lära er mer om er själva och växa som personer, tryck på bilden. För i Protus ska man vara som man är, hur man än är. Det är ingen sekt, inget religiöst, inget som bits. Det är fantastiskt. Helt superfantastiskt.
Sometimes I feel like throwing up my hands into the air.
• Åker tåg, stirrar ut genom fönstret med en speciell blick. En sådan blick som blivit filmad tusentals gånger, hörlurarna i mina öron är filmens soundtrack.
• Vandrar runt på Uppsalas gator, hittar diverse secondhand-butiker och går längs fyris-å med alldeles för varma kläder. För i Stockholm regnar det, men jag har åkt mot solen.
• Äter middag hemma hos en av tre bröder och hans familj. Viskar gör vi, för den älskade relativt nya familjemedlemmen sover mot sin pappas, min brors, bröst.
• Blir upphämtad av andra broderns fru, åker bil och lyssnar på powermusik. Ni vet, sådan musik som dunkar i hela kroppen. Stannar på parkeringsplatsen och skrattar tills vi kiknar. Visst är det fin att va' vid liv. Som Håkan sjunger.
• Kommer upp till lägenheten där min bror väntar, kramas länge, pratar, skrattar, viker pappersflygplan och origamifjärilar. Lyssnar på Nationalteatern och Fleet foxes.
•Bakar en fantastiskt kladdig kladdkaka och sitter framför tv:n med handen pekandes framför mig. Blundar gör jag, och bror låter en lista av filmer rulla fram och tillbaka. Sedan säger jag stopp och fingret pekar på en dålig film. Vi gör om det igen utan bättre resultat.
•Tillslut somnar vi sakta in till Water for elephants.
Jag vill inte suddas ut.
Trägolv och högt i tak. Så vill jag och mamma bo, nu när vi snart snart ska lämna vår lägenhet efter tio år här på Fatburskvarngatan. Idag lades annonsen ut på internet, förhoppningsvis sitter blivande eller barnfamiljer med fem respektive 11 år gamla barn och letar efter någonstans att bo. Växa upp, trivas. Precis som min familj gjorde för tio år sedan. Mamma, pappa, min bror och jag. Sökte efter en nystart, ett ställe att landa på. Sedan skiljde sig våra föräldrar, och sedan dess har vi varit påväg härifrån.
Vi har varit redo att lämna vårt runda köksfönster och det turkosa badrummet som mamma så omsorgsfullt målade om, efter att pappa hade flyttat. Det badrummet där jag två gånger om dagen stått och borstat tänderna och tittat på min spegelbild. Försökt se något jag kan älska hos mig själv. Kanske kontrasten med mina blåa ögon och mitt mörka hår? Fast ögonen såg ju bara blåare ut för att väggarna framhävde färgen. Och i lampans sken kunde mitt hår ibland nästan se rött ut.
Jag har växt många centimetrar, haft kort, långt, kort, jättelångt, kort och långt hår igen. Mitt rum har gått från blommiga väggar via affishtäckta väggar till helt vita med ett ensamt afrikansk tyg hängandes över min nu betydligt bredare säng än för tio år sedan.
Det känns trots alla fina minnen ganska bra att flytta. Att få komma bort från det som inte varit fint, få gå vidare, bara att få se upp i ett annat tak efter en lång dag. Men lite ont gör det allt. För det är ju ändå mellan dessa väggar jag utvecklats som människa i större delen av mitt liv.
